Featured

 

 

 

 

Advertisements

Rena sällskapshundar finns i leksaksaffären


Hur vanligt är det inte att man hör eller ser frågor av typen: Jag vill ha en ren sällskapshund, vilken ras passar bäst då? Senast idag såg jag ett inlägg på Facebook där personen ville ha tips på uppfödare som kan tänka sig att sälja en hund som bara ska vara till sällskap. Personen tyckte att de flesta uppfödare har krav på någon form av aktivering. Jag tänkte då: Ja det är jag glad för.

Hundar har fram till vår tid hjälpt oss med olika saker. Forskningen visar att människans och hundens utveckling är beroende av varandra. Hundarna har genom tiderna hjälp oss att jaga vår föda, vakta och valla våra boskap, larma, dra oss och vår packning och att hålla värmen under kalla nätter. De har haft ett uppdrag. Numera har vi inte lika stort behov av hjälp från hundarna längre, men deras nedärvda egenskaper finns kvar. Därför behöver hundar oavsett ras eller raser aktiveras. Mängden aktivering och typen av aktivering varierar mellan de olika raserna men den rena sällskapshunden finns i leksaksaffären.

När jag säger det här på mina kurser brukar frågan om rasgruppen Sällskapshundar komma upp.  Den benämningen skulle jag vilja säga är olycklig; i den gruppen finns till exempel pudeln, som från början användes som vattenapportör. Men generellt kan man säga att i den rasgruppen återfinns de hundar som kräver lite mindre aktivering, dock behöver även de hundarna aktiveras.

Med aktivering menar jag både fysisk och mental aktivering. Den fysiska aktiveringen är absolut nödvändig men inte tillräcklig. Hunden behöver få balansera, använda nosen och lära sig nya grejer och hunden behöver få utlopp för vad den faktiskt var menad att göra. En bra utgångspunkt i hur man ska aktivera sin hund, förutom de dagliga promenaderna, är att titta på just vad rasen ska användas till och se vad du kan göra för att hunden ska få utlopp för det som den var avlad för och därmed har behov av att göra.

Att ha hund kräver tid och arbete och är man inte beredd på det bör man avstå från att ha hund.

Hundar som inte aktiveras får inte ett meningsfullt liv och det får konsekvenser. Antingen får man problem med en hund som tar saken i egna tassar och hittar på grejer som vi inte uppskattar. Eller riskerar man att hunden får depressionsliknande symptom. Det här är om möjligt ännu knepigare för det är lätt att tro att man har en lugn och snäll hund som helst sover och nöjer sig med att bara få vara där man själv är.

Så tack ni uppfödare som ställer krav på era valpköpare om att hundarna ska aktiveras, det gör att fler hundar får ett meningsfullt liv!

plush-dog-551607_1920

Hundproblem i sociala medier

Sociala medier är ju fantastiska på många sätt. Grupper på Facebook för hundägare som gör att mitt facebookflöde fylls av bilder på söta, knasiga och duktiga hundar. Jag kan också få inspiration till hundträning. Kör man fast på något moment i någon av all hundsporter kan man bara slänga ut en fråga och bara några timmar senare har man fått massor av tips på hur man ska komma vidare. Sen är det bara att välja vilka tips man vill prova.

Men bör man alltid slänga ut sina frågor på sociala medier?

När det gäller trickträning (som egentligen alla våra hundsporter är) så kan inte jag se att det skulle vara ett problem. Alla tips är kanske inte bra men det är lätt relativt lätt att avgöra vilka idéer man vill jobba vidare med och hunden kommer inte till skada om man nu inte väljer att prova träningstips som skrämmer eller skadar hunden. I de här hundsportsgruppen är det dessutom mest personer som tränar själva och de har ju kunskap om hur de lärt sina hundar.

Men det som ofta kommer upp i grupper, som inte är för en specifik hundsport utan mer generella, är andra typer av frågor. Frågor som är direkt kopplade till sjukdomssymptom eller problembeteenden.

Om du ställer en fråga på sociala medier vet du inte vilka som svarar, det kan vara vem som helst och fel svar på de här frågorna som du ställer riskerar hundens hälsa och välbefinnande. Eftersom du själv inte heller är en expert inom de här områdena är det dessutom svårt att avgöra vilka tips du ska använda. När hunden är sjuk eller har skadat sig är det veterinären du ska kontakta. Om din hund fått en diagnos och du känner dig osäker på hur du ska göra med behandling, foder, träning osv är det veterinären eller hundfysioterapeuten du ska kontakta. Om du däremot vill veta hur det gått för andra hundar med samma diagnos och hur de lever så är ju återigen sociala medier bra.

Samma sak gäller då om din hund har beteendeproblem. Beteendeproblem är inte att den har svårt att lära sig trick utan exempelvis stress, rädslor, aggressivitet eller separationsångest. Det finns personer som är utbildade för att hjälpa dig och din hund med beteendeproblem. Eftersom det egentligen inte finns några regler kring titlarna inom hundträning så kan de kalla sig för olika saker men hundpsykolog eller beteendekonsult är ganska vanligt förekommande. Precis som med val av instruktör och hundkurs bör man kontrollera vem det är man anlitar. Känner man sig osäker så finns det branschorganisationen Sveriges Hundföretagare som ska fungera som en kvalitetsmärkning av hundföretagare. På deras hemsida kan du hitta hundpsykologer. 

Avslutningsvis, till dig som svarar på de här frågorna på sociala medier. Tänk igenom om du verkligen kan ta ansvar för de svar du ger. Dina svar kan få konsekvenser. Om du inte är helt säker är det rätta svaret att ge till oroliga, uppgivna, ledsna, arga hundägare: Kontakta rätt expert.

teddy-242838_1920

 

Att säga nej

I mitt förra inlägg skrev jag om att bara för att man tränar mjukt bör man inte i alla situationer som uppstår vänta till hunden slutar att göra fel.

En annan uppfattning om att träna med mjuka metoder är att man inte får säga nej till hunden. Det här verkar faktiskt vara en sanning hos en del hundägare och instruktörer, man får inte säga nej. När jag började träna med mjuka metoder kände jag precis samma sak. Det kändes som att det fulaste man kunde göra var att säga nej. Under den här tiden gick jag på en föreläsning med en hundtränare som absolut inte tränar med mjuka metoder. Jag kommer så väl ihåg att min kommentar efter var det var så himla skönt att hen sa att man får säga nej.

För det första när det gäller nej så kan man ju som hundägare välja vad det ska betyda. För hundarna betyder inte nej någonting, det betyder lika lite som banan eller flaska eller sitt. Vi måste lära dem vad nej betyder. När jag säger nej till Dex och Chabo så brukar de komma till mig och så får de en belöning. De slutar med det som jag inte gillar (jag blir glad) de får godis (de blir glada eftersom de är matvrak). Jag låter inte ens glad när jag säger nej, de kommer ändå.

För det andra hundar som ska fungera i vårt samhälle idag måste ha regler att förhålla sig till och det verkar dessutom att de mår bra att ha regler. Jag säger hellre nej än att jag behöver ta till en nödlösning som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Vad är det egentligen som gör att hundägare (inklusive mig själv) har svårt att följa regeln om att inte säga nej? Jag tror att för att det sociala samspelet ska kunna fungera så måste man få säga nej. Hundarna säger nej till varandra och oss, hästarna säger nej, vi människor säger nej. Det gör vi för att markera gränser och regler.

Regler behövs som sagt både för oss och för hundarna men vad händer egentligen när reglerna blir svåra att följa. Vad händer när man hamnar på en kurs och man inte får säga nej och samtidigt känner att det klarar jag inte av att följa?

Instruktörer som säger att man inte får säga nej skapar kursdeltagare som har dåligt samvete som skuldbelägger sig själva. Konsekvenserna av att skuldbelägga hundägare har Ulrika på Bevreus Hundskola skrivit om i sin blogg redan. Läs gärna om ni inte redan gjort det. (Sluta skuldbelägg)

Jag har regler på mina kurser, självklart. Jag tränar med mjuka metoder och jag har svårt att hjälpa personer som inte vill arbeta med den så kallade köttbullemetoden. Men jag vill inte heller ha regler som ger dåligt samvete eller exkluderar de vanliga hundägarna.

Sen måste man få vara mänsklig utan att bli dömd av en instruktör. Det händer att vi blir arga, även det är en del av det sociala livet. Hundarna överlever att vi blir arga ibland och de är förmodligen bättre rustande om vi har en god relation i övrigt.

Avslutningsvis:

Att träna med mjuka metoder behöver inte betyda att man inte får säga nej men kan göra det. Kolla upp vem det är du anlitar så att du vet vad du kan förvänta dig.

Skuldbelägg dig inte för att du säger nej, hundar behöver regler.

Skuldbelägg dig inte för att du blir arg ibland. När du lugnat ner dig så kan du se dig själv i spegeln och säga till dig själv att nu lärde sig min hund förmodligen ingenting. Du kan också fundera över ad du kan göra för att hunden inte ska göra samma sak igen. (Jag vet att jag inte får lämna plastpåsar på köksbänken till exempel)

IMG_2165

Vänta tills hunden slutar att göra fel?

Det verkar vara en vanlig uppfattning att om man tränar med mjuka metoder så innebär det att när hunden gör fel så blir man som hundägare passiv och gör inget. Man väntar på att hunden ska sluta göra fel och istället välja att göra rätt. Och det här gör man oavsett vad som händer

Det är kanske inte så konstigt egentligen. För vi som tränar med mjuka metoder säger att när hunden gör rätt så förstärker vi och när hunden gör fel så händer inget, möjligtvis kan vi ha en felsignal som talar om för hunden: Det där var fel, försök igen. Tanken är att vi vill uppmuntra hunden att ta egna initiativ och bygga på en god relation mellan hund och ägare där hunden inte är rädd för sin ägare och inte har felrädsla utan snarare ”knyter tassen” och vill försöka igen.

Att träna med mjuka metoder i vardagen innebär kanske att man måste vara lite mer proaktiv. Att förutse situationer som kan bli svåra för hunden och skapa de bästa förutsättningarna att den ska lyckas.

Men ibland misslyckas vi med att hjälpa hunden att göra rätt, det blir fel. Vad gör vi då egentligen? Står vi där och väntar tills hunden slutar att göra fel?

Jag skulle vilja säga att det är helt beroende på situationen så klart. Om min hund inte sätter sig när jag säger sitt så är det kanske inte det värsta som kunde hända. Jag ger den ett nytt försök.

Men vad gör jag då om hunden slänger sig i ett utfall? Står jag och väntar på att den ska sluta? Eller om hunden sticker? Väntar jag på att den ska komma tillbaka? Eller om min hund börjar slåss med en annan hund? Ja jag tror att du förstår.

I de här situationerna får man ta till vad jag kallar en nödlösning, det vill säga man tar hunden ur situationen. Hunden har förmodligen inte lärt sig något av det här som gör att situationen inte kommer att uppstå igen. Men man kan självklart inte bara stå och vänta, särskilt inte om hunden är en fara för andra eller riskerar att skada sig själv. Efter att situationen är löst är det klokt att fundera över vad som hände och vad jag som hundägare kan göra för att det inte ska hända igen. Tillbaka till att vara proaktiv med andra ord.

Jag vill också poängtera att en nödlösning inte behöver betyda att jag måste bli aggressiv. En av mina hundar kan göra utfall mot andra hundar. När det händer brukar jag bara gå för att komma bort från den andra hunden eller så håller jag Freja i selen, bara att jag håller henne i selen brukar lugna henne. Jag är medveten om att det är en lösning för henne inte för alla. Det finns inget våldsamt i den nödlösningen och det är den typen av lösningar jag i första hand vill använda.

Avslutningsvis:

Mitt sätt att träna hund är ett sätt, det är inte det enda.

Istället för att dumförklara andras träningsmetoder, lyssna och välj vad du vill ta till dig och välj att förstå

Situationen avgör hur jag väljer att lösa den. Att i alla situationer vänta på att hunden ska göra rätt skulle vara både dumt och farligt.

IMG_2609 (2)

Hundproblem ur ägarens perspektiv

Min samarbetspartner Ulrika (Bevreus Hundskola) har skrivit otroligt bra om det eviga skuldbeläggandet av hundägare. Läs det gärna

https://bevreus.wordpress.com/2017/05/19/sluta-skuldbelagg/

Jag kan bara instämma i det Ulrika skriver och tänkte bygga vidare på det utifrån mitt perspektiv som hundägare. Jag hoppas att det ska skapa mer förståelse för hur det är att ha en hund med problem.

När jag och min dåvarande sambo köpte vår första hund Bellman 2003 hade jag aldrig haft hund tidigare och jag visste absolut inget om hundträning. Bellman hade väl vissa saker som tex det eviga dragandet i kopplet men generellt var och är han en mycket enkel hund. Cirka 7 år senare intog Chabo våra liv och hundlivet förändrades helt.

Jag brukar säga till mina kursdeltagare att jag har gått igenom de flesta hundproblem med Chabo och de problem han inte haft har de andra kompletterat med.

De två jobbigaste grejerna med Chabo är att han har en underliggande stress och att han har så nära till separationsångest.

Separationsångesten, till att börja med, yttrade sig i att han tuggade. Han tuggade på allt han hittade när vi lämnade honom ensam. Varje dag när jag kom hem hade jag ångest för hur det skulle se ut hemma och vad som skulle vara förstört. Jag låg på golvet hemma och grät och städade i princip varje dag. Vi försökte plocka undan men eftersom han hade sån ångest så spelade det ju ingen roll. Det är nu ca 4 år sedan vi kom tillrätta med den större delen av problemet. Vi hade då ensamhetstränat under en lång tid men den stora skillnaden kom faktiskt när vi kastrerade honom. Han var alldeles för stressad för att vi skulle kunna hjälpa honom med enbart träning. Å andra sidan är jag helt övertygad om att det var kombinationen av kastrering och träningen som i det här fallet var lösningen*.

Även om den största delen av problemet är löst kan Chabos separationsångest återkomma. Jag reagerar fortfarande väldigt starkt när han tuggat, jag blir arg eller ledsen eller både och. Det är fortfarande så jobbigt när det händer och det är så jobbigt att veta att hunden som är min bästa vän mår dåligt, för det är nämligen exakt det meddelandet jag får av honom. Jag kan fortfarande lätt känna känslan av ångest när jag sitter på jobbet eller precis innan jag öppnar ytterdörren: Jag undrar om det har varit lugnt idag eller om något är förstört nu?

När det gäller hans stressnivå generellt så har den lett till att jag inte velat ta med honom för att jag har skämts eller för att andra talat om för mig att han inte är välkommen. Dessutom har jag vetat att konsekvenserna av att han blir för stressad är att han inte kan varva ner utan istället har han vandrat runt hemma.

Jag älskar min Chabo så otroligt mycket och är så tacksam för allt han har tvingat mig att lära men det har varit en lång, jobbig resa. Resan har varit fylld av ångest, uppgivenhet och skam. Det är jobbigt att ha en hund som skäller så fort instruktören pratar, som sticker när man säger fot, som vandrar runt hemma hela nätterna, som inte kan lämnas ensam utan att bita sönder allt, som sätter sig och kliar sig på rallybanan. Jag har gett upp flera gånger, jag har gråtit, jag har skrikit, jag har gjort alla möjligt konstiga saker för att jag var desperat. För att jag vill kunna fortsätta ha min Chabo kvar. Att i det läget få höra att han aktiveras för lite, att jag tränar fel saker, att jag inte är tillräckligt bra på det jag faktiskt tränar har inte hjälpt mig. Det som har hjälpt är insikten om att hans underliggande stress är orsak till flera av hans problem och verktygen som jag fått för att hjälpa mig att hjälpa honom.

Att säga att hundens problem enbart beror på hundägaren är fel, dessutom hjälper det ingen att trycka ner. Stötta istället hundägaren i hur den kan träna och lyft lite av bördan från hundägarens axlar genom att förmedla att det är mer än hundägare och hens träning som påverkar hunden och dess beteende.

IMG_3708

* Vi beslutade att kastrera honom på grund av förstorad prostata men det fick konsekvenser på stressnivån. Jag vill vara tydlig med att alla hundproblem inte löser sig med kastrering, man måste göra bedömningen utifrån individen.

Om inlärningsmetoder och respekt

För en tid sen gick jag med i en hundträningsgrupp på Facebook. Perfekt! tänkte jag när jag läst beskrivningen, här kan jag få lite inspiration till träningen särskilt till de hundar som jag inte har några tävlingsmål med. Det tog inte ens en vecka så bestämde jag mig för att lämna gruppen.

Det som var den största anledningen till det här är den respektlöshet som fanns i gruppen. Respektlöshet för olika träningsmetoder. Det gäller oavsett vilken metod man tränar med.

Jag har själv valt att träna belöningsbaserat, det fungerar bäst för mig och jag upplever att mina hundar utvecklas. Vi har kul tillsammans under de allra flesta träningspassen. Men bara för att jag har valt hur jag vill träna mina hundar betyder inte det att jag inte kan lära mig av personer som har andra inlärningsmetoder. Vi lär kanske hunden momenten på olika sätt men det finns så mycket annat som ingår i hundträningen. Själva momentinlärningen är ju oftast den lättare delen.

Jag har gått kurser för personer som har helt andra inlärningsmetoder med de här personerna har ändå lärt mig så mycket annat. Jag väljer att tro att personer med lång erfarenhet av hundträning och framgångsrika personer inom hund måste ha något som de kan lära mig.

Dessutom tror inte jag att det finns en inlärningsmetod som passar alla. I vissa grupper uppfattas man som en sämre tränare om man inte frishejpar in alla moment. För min egen del så shejpar jag inte in alla moment, jag blandar och tänker inte så mycket på vad som är vad så länge det känns bra i magen. I andra sammanhang ses jag nog som mesig och otydlig för att jag inte talar om för hunden tillräckligt tydligt om vad som är rätt och fel. En hundtränare som håller sig fast vid en inlärningsmetod imponerar inte på mig. Jag blir mer imponerad av tränare som anpassar inlärningsmetod efter hund och situation.

Extremism och dumförklaringar av varandra kommer inte övertyga ”den andra sidan”. Jag fortsätter träna hund på det sätt jag tror är bäst. Jag hoppas innerligt att det sättet kommer att utvecklas och förbättras. Jag fortsätter att tro på att alla hundtränare har något att lära mig, jag kanske inte bara vet vad än. Jag tror att det är det enda sättet som vi skulle kunna närma oss varandra är genom att respektera varandra oavsett inlärningsmetod och acceptera att vi inte kommer att kunna frälsa alla.  Istället för att försöka övertyga ”andra sidan” om mina metoder fortsätter jag träna hund och hoppas att deras resultat i framtiden ska väcka nyfikenhet och dialog och på det sättet sker utveckling och förbättring.

Om valet att starta eget företag

För ungefär ett år sen valde jag att lämna den hundklubb jag varit aktiv i. Under 2016 startade jag Bellbo Hundträning och tillsammans med Bevreus Hundskola ett samarbete under namnet Paws & Feet United. Det här blogginlägget borde ha publicerats för länge sen men bättre sent än aldrig.

Jag har under många år varit aktiv i ideell verksamhet. Det började redan i tonåren då jag satt med i ridklubbens ungdomssektion och var suppleant i föreningens styrelse. Sedan har det rullat på med funktionär på ridsportstävlingar, varit kassör i några föreningar, sekreterare i hundklubben och ideellt arbetande instruktör. Jag har lärt mig massor, jag har lärt känna nya människor, jag har haft otroligt roligt och ibland har det varit jobbigt och tråkigt. Valet att ha ett företag efter så många år i föreningslivet borde kanske inte ha varit enkelt, men det blev enkelt.

Det finns många anledningar till att jag valde att starta Bellbo Hundträning och jag kommer inte att lista alla, men jag vill lyfta två avgörande orsaker.

Min hundinstruktörsutbildning är finansierad av en ideell förening, jag betalade förvisso kurslitteraturen men utbildningen hade jag förmånen att få finansierad. Efter att jag avslutat min utbildning har jag haft flera valp- och vardagslydnadskurser i föreningens regi, och på sätt har jag betalat tillbaka min utbildning. Men för att hålla hög kvalitet som instruktör räcker det inte att gå en instruktörsutbildning och sedan luta sig tillbaka och tro att man är fullärd. Det händer hela tiden nya saker, forskare och hundtränare hittar nya sätt, nya metoder och ny information och som instruktör behöver man uppdatera sig. Jag hade dessutom gått en bred grundläggande utbildning, men det finns ju många områden där jag skulle kunna specialisera mig. De allra flesta utbildningar på det här området hålls i privat regi och kostar därför en hel del. Jag har fått använda min lön för att kunna finansiera min vidareutbildning. Det har fungerat så här långt, men i längden är det inte hållbart. Det är en tråkig anledning men tyvärr en realitet.

Den andra anledningen är samarbetet Paws & Feet United. Utan samarbetet med Bevreus Hundskola tror jag inte att det blivit Bellbo Hundträning. Jag tror verkligen på att det här samarbetet kommer att fungera. Jag och Ulrika är verkligen inte överens i alla frågor och det är nog bra. Men det finns grundläggande områden där vi har en gemensam syn:

  • Synen på hundträning: vi tränar med mjuka metoder som bygger på modern inlärningsteori. Däremot vill jag påpeka det viktiga att hunden måste fortsatt ha gränser. Det finns saker som man helt enkelt bara inte får göra.
  • Hundproblem ska hanteras: Om en hundägare har problem med sin hund ska det på något sätt hanteras, det ska inte ignoreras eller bortförklaras. Samma sak gäller mina egna hundar, stöter vi på problem så ska det hanteras. Hantering betyder oftast träning men kan även vara andra åtgärder.
  • Det finns alltid flera lösningar på samma problem och min åsikt är att så länge man är snäll mot hunden bryr jag mig inte hur man lär den något.
  • Synen på kvalitet: Med kvalitet i det här fallet menar jag att instruktören ska ha utbildning och/eller uppvisad erfarenhet på området. Dessutom ska kurserna alltid vara instruktörens egna. Att inspireras av de kurser och utbildningar man gått är en självklarhet men att rakt kopiera ett koncept, kurs eller bok och hålla en kurs enbart utifrån detta är inte OK.

 

Bellbo Hundträning ska erbjuda kurser och privatträning som framförallt riktar sig till den vanliga familjehunden. Jag hoppas att kurserna och träningarna ska kunna bidra till att vardagen med hund blir lite enklare och roligare och familjehundarna får ett mer aktivt och meningsfullt liv.